Tove och vargen.

00:38 - lör

2010-02-07T00:32:00.003+01:00

23:39 - tis

2009-11-24T23:38:00.002+01:00

Alldeles för sent för att vara vaken. Speciellt om man är sjuk och börjar arbeta klockan åtta och verkligen behöver vila.

Jag känner mig mest omotiverad och tråkig nuförtiden, så jag försöker uppmuntra mig själv. Spontandansar och nynnar lite på jobbet, klappar på mina fina kollegor och ger ut komplimanger till den och den. Det funkar faktiskt. Att spela teater tills man själv blir den rollen man spelar.

Jag har lärt mig att hantera fysisk kontakt på ett bättre sätt. Blir inte chockad längre när någon lägger en hand på min axel eller si. När någon kanske lägger en hand ovanpå min hand eller så.

Ja, det känns fint iallafall, när man lyckas göra andra personer glada.

23:07 - ons

2009-11-04T23:07:00.002+01:00

Idag och alla andra dagar som liknar idag känner jag mig så otroligt överflödig. Man är ledig, har inga förpliktelser mot varken sig själv eller någon annan, och det ända man gör är att ta en promenad ner till konsum. Nere på konsum köper man cigaretter och fetaost för att sedan gå hem och kolla på film med syrran. Sen tittar man desperat på sin mobil för att se om någon vill prata med en. Väntar på att någon annan ska höra av sig istället för att själv leka stalker. Men icke. Man ringer en vän som nästan bor granne för man orkar inte åka någonstans. Sedan kommer vännen över för att hänga lite, man gör inget speciellt alls. Dricker en kopp te och sedan när vännen gått hem sätter man sig framför datorn och suckar djupt för sig själv. Betalar räkningar. Upptäcker att mer än halva ens lön är spårlöst försvunnen. Blir lite desperat och börjar planera matlåda för resten av månaden. Går in på en blogg och dör för att man inte bor i en egen lägenhet inne i stan.

Om jag skulle bo inne i stan så lovar jag att jag skulle bli en mycket bättre människa. Jag skulle få mycket mer gjort på dagarna och jag skulle vara så himla mycket lyckligare än vad jag är idag. Om man inte har några bra kontaker, hur ska man då kunna hyra en bostad?

01:17 - mån

2009-11-02T01:17:00.000+01:00

vem är det som går och går men aldrig förmår att öppna dörren?

01:12 - ons

2009-10-28T01:12:00.001+01:00

När han kommer tillbaka känner du en svag doft av cigarettrök. Du tar ett djupt andetag och önskar än en gång att du fick röra vid honom. Om han bara för någon sekund fick veta att du fanns där, på andra sidan. Där du är känns världen mörk och kall. Där han är skiner solen fortfarande igenom persiennen och lämnar ett brett rutnät av ljus över väggen. Han sätter sig på sängen igen och begraver huvudet i händerna. Hans ögon är slutna och du försöker minnas vilken färg hans ögon har.

00:37 - mån

2009-10-26T00:36:00.001+01:00

Du vaknar. Solens varma ljus tränger sig in mellan persiennen och smeker hans bleka hud. Han rycker till och sätter sig långsamt upp. Han suckar djupt medan de plågsamma minnena sköljer över honom som obeveklig brinnande lava. Den bränner honom. Du ser hur han våndas och du reser på dig, betraktar honom från andra sidan glaset. Även han reser på sig och hasar sig långsamt fram till spegeln. Hans mörka hår står åt alla håll och kanter likt en nyfödd tova gräs om våren. Han suckar ännu en gång, djupare den här gången. Du skulle göra vad som helst för att få sträcka ut din hand från andra sidan glaset och smeka hans nyvakna, solvarma kind. Han går ur ditt synfält.

17:58 - ons

2009-10-15T17:58:00.003+02:00

Imorse när jag var påväg hem var jag typ fortfarande alkoholpåverkad. Att åka hem från en efterfest klockan åtta på morgonen när alla normala personer åker till jobbet är inte bra. Alls. Man känner sig inte så lite dum när man fumlar med busskortet eller tappar sitt kreditkort i kassan. Men det var värt det. Det var faktiskt en rolig kväll, jag hälsade på Cornelis.

_Hybrism

18:10 - sön

2009-10-11T18:09:00.002+02:00

Jag dör om ingenting händer snart. Det känns som att jag ständigt är påväg någonstans men att jag aldrig lyckas komma fram. Förstår ni hur jag menar? Allt bara rinner ut i sanden. Jag går ständigt runt med en känsla av att snart, snart, snart kommer det äntligen att ske. Men det gör det aldrig. Jag har gått runt med känslan i fan ett halvår nu och inget sker. Jag vill så mycket men genomför så lite. Ikväll ska jag börja med någonting som har skjutits upp alltför länge. Nämnligen att storrensa mitt rum, bit för bit. Flytta runt lite möbler och göra fint. Rensa ut allt gammalt skit som jag inte vågar slänga på grund av det sentimentala värdet och se över om det verkligen är värt att spara. Sedan har jag ännu fler saker som jag behöver göra. Jag ska skriva en livslista. Nu på en gång.

_Hybrism

13:25 - tor

2009-10-08T13:15:00.002+02:00

Igår träffade jag hemskt trevlig australienare. När vi skulle säga adjö till varandra så sa jag:
You know this is actually kinda sad. This is the last time we'll ever see each other. Ever.
Visserligen är det sant. Men det är så himla sant att det är sjukt. Tänk hur många människor som man lär känna vid olika tillfällen som man sedan aldrig ser igen. Någonsin. Jag hatar att säga farväl till folk. Allra helst så vill man ju veta om eller när man kommer att träffa den personen igen. Annars är ett farväl så avslutande. Very final.

PÅ ÅTERSEENDE.

17:05 - ons

2009-10-07T17:05:00.006+02:00

Ni vet den där känslan man kan få ibland, när man känner att man hittat något riktigt bra. Något som, trots att det bara har varit för en kväll, förändrar ens liv. Något stort, större än Ryssland. Jag vet att jag får den känslan rätt ofta.

vetniattjagärkärienjättesötpojkesominteallsvillhamigdethänderalltidmigdetdär.
jagärintesåkärlekskrankavmigallsmenhanochjagskullevarasåhimlabraförstårni.
allasomjagvillhavillintehamigochdesomjagintevillhavillhamig. Vilket jävla i-landsproblem.

10:09 - mån

2009-10-05T10:09:00.001+02:00

En hel vecka har gått sen sist.
Fan vad fort dagarna går.
Hoppas att vintern är över illa kvickt,
och att sommaren går långsamt.
L Å N G S A M T.

_Hybrism

01:44 - ons

2009-09-30T12:24:00.004+02:00

Ett gammalt inlägg som av någon anledning aldrig publicerades:

Något som inte alla vet om mig är att jag är en hopplös romantiker. Nej men verkligen. Jag tror inte att det är meningen att en människa ska leva ensam utan en andra hälft. Jag tror också att händer är gjorda för att hålla en annans, att nacken är böjd för att en annans hand ska ligga där. Även fast jag aldrig har upplevt den själv, den där totala förälskelsen, så tror jag på den. För alla andras skull och för min egen skull. Att man faktiskt kan träffa den där personen som du kan sitta och längta efter fast denne sitter mitt emot dig. Som att vara röksugen medan man röker.

_Hybrism

19:11 - mån

2009-09-28T19:11:00.001+02:00

När alla löv börjar byta färg och mörkret tar över kvällarna kan man bli lite ledsen ibland.

Sådär.
Om du har spotify, dvs.

_Hybrism

00:39 - mån

2009-09-28T00:39:00.004+02:00

Tänk alla minnen och upplevelser man bär runt på som man aldrig tänker på.

Som om man har viskat små hemligheter i en liten plåtburk och stängt den, för att sedan öppna den ett par år senare. Minnas, berätta, minnas mer och uppleva återigen för några minuter. Sen försvinner händelsen ner i den lilla plåtburken igen för gott eller för att öppnas en annan dag med en helt ny människa, på en helt ny plats och tid.

En liten människa, en ynka liten individ på denna planet, har så fruktansvärt mycket minnen. Även om det inte är något stort. Det kan vara en blick, ett ord eller en lukt. Eller så kan det vara något som känns lika stort som Ryssland. Det är upp till dig.

Du har varit med om ovanliga saker, fast det inte känns som det. Tro mig.

_Hybrism

23:22 - ons

2009-09-23T23:22:00.004+02:00

Ibland står tiden stilla. Dagarna flyter iväg och ihop till en enda stor gegga men tiden står fortfarande stilla. Det är ett fenomen värt att diskutera. Imorgon ska jag försöka få tiden att gå som vanligt igen.

_Hybrism

00:21 - ons

2009-09-23T00:21:00.001+02:00

Molecules of dawn.
Of the dawn.
Of our dawn.

19:42 - mån

2009-09-21T19:39:00.004+02:00

Jag är dödssjuk. Eller nej inte längre. Kunde ha varit inatt. Tänk om jag hade dött på riktigt, undrar vem som skulle ha hittat mig. Kallsvettig i min säng med en massa snytpapper på golvet bredvid. Vilken hemsk syn.

bild

_Hybrism

10:03 - tor

2009-09-17T10:03:00.004+02:00

Nu ska ni veta mina kära vänner att jag fyller år imorgon. Inatt ska jag dansa fötterna av mig ända fram till klockan tre, sen ska jag hem och sova. Men jag kommer inte att vara hemma förrän vid femsextiden. Sen vid sjuåttatiden kommer min familj att komma och väcka mig och sjunga för mig. Do the math. Det är en eller två timmars sömn jag kommer att få. Huvaligen.

_Hybrism

23:21 - tis

2009-09-15T23:21:00.005+02:00

Jag vill sitta och läsa spökhistorier för dig. Faktiskt. Och sen vill jag att vi ska kolla på en film som vi sedan ska diskutera över en cigarett eller två. Eller tre. Sen ska vi dricka ölen vi köpt vid österport. När vi har druckit upp dom vill vi ha mer och vi ger oss ut på kullerstensgatorna. Vi sätter oss bland våra kamrater och alla vet att det är vi som har varandra. Dom avundas oss lite, men på ett fint sätt. Alla vill ha den vänskapen som vi har. Eller skulle kunna ha haft. Alla behöver den. Man blir inte hel utan den.

_Hybrism

02:06 - mån

2009-09-14T02:06:00.003+02:00

Det finns en film som jag känner så mycket för. Varje gång jag ser den blir jag alltid lika varm inombords. Den heter Garden State. Jag har skrivit uppsatser om den när jag fortfarande gick i skolan där jag har identifierat mig själv med huvudkaraktären. Jag tröttnar aldrig på att analysera den. Jag skulle kunna se den om och om igen och fortfarande vilja se den ännu en gång. Dialogen, bilderna, karaktärerna och scenerna. Allt är perfektion. Den har ett slags djup som ingen annan film jag har sett har. Jag skulle kunna ägna flera timmar åt att prata om och älska den här filmen. Men just nu är jag trött och vill egentligen bara sova.

_Hybrism

13:06 - fre

2009-09-11T13:06:00.004+02:00

Hjälp. Jag har redan hamnat i en bloggsvacka. Det här bådar inte gott.

Jag har just skaffat mig spotify (ett par år efter alla andra) och sitter och gör en fin liten playlist. Men jag fastnade när jag kom till Patrick Wolf. Var bara tvungen att lyssna lite extra på hans musik. En sak som jag verkligen inte förstår är hur en sån liten och tanig pojke kan ha en sån kraftig och mörk röst. Det går inte ihop. Det kan vara det som gör mig ännu mer faschinerad av honom.

09:22 - mån

2009-09-07T09:22:00.004+02:00

Fåglar i för små burar, 3 män varav en i peruk, jag fick gå hem.

Så skrev jag i ett utkast igår. Som en liten skiss på vad som komma skall. Visst låter det spännande? Det handlar ju naturligtvis om gårdagens dröm, som om du have väntat dig något annat.

Min pappa är jätteglad, han har köpt två nya undulater, en stor och grå och en liten och gul, som han ska bygga en bur till. Men vart ska dom stå så länge? undrar jag. Han visar upp en liten bur för mig som är formad som den gråa fågeln, fast lite större. Han stänger in båda fåglarna i samma lilla bur och jag ser skräcken i de stackars små undulaternas ögon. De kan inte röra på vingarna. De kan knappt röra på huvudet. Dom sitter fast där inne, båda två. Jag känner hur mitt hjärta verkligen gör ont av att se på dom men jag säger ingenting till pappa. Det är ju bara tillfälligt tills han bygger en ny bur till dom.

Drömmen hoppar över till ett annat kapitel. Mina drömmar brukar göra så.

Jag har just befriat mig från några band, jag minns inte om jag hade flyttat eller gjort slut med någon slags pojkvän, men jag är fri iallafall för första gången på väldigt länge. Jag tänker att nu kan jag hitta på vad jag vill! Så jag ringer till en gammal vän med glasögon, skägg och långt brunt hår och frågar om han vill komma och bo hos mig. Ja det vill han så han kommer hem till mig och vi sitter och pratar och sen när vi ska sova ligger han och håller om mig. Men på morgonen efter så vill jag inte veta av honom längre. Nog kan jag få bättre än så.

Jag ringer ett gammalt ragg och ber honom komma över. Han har en jättekonstig peruk på sig som är gjord av garn. I tre olika lager. Jag tar på mig hans peruk. Skrattar och ger den tillbaka. Vi bestämmer oss för att åka ner i hans bil och köpa en massa öl. Och det gör vi. Den första mannen jag bjöd över, vi kallar honom tönten, är fortfarande kvar och går efter oss. På väg till bilen igen går tönten och släpar på en pirra med alla flak på och jag och peruk-killen går och snackar. Plötsligt blir båda männen arga på någonting och åker iväg med bil, flak och pirra. Kvar står jag som ett fån. Det tar tre timmar att komma hem med bil, hur lång tid tar det då att gå? Jag funderar över mina möjligheter och kommer fram till att det enda jag kan göra är att börja gå längs vägen och hoppas att någon snäll jävel plockar upp mig.

Jag känner en öm smekning på axeln och vaknar. Vart är jag någonstans? Jag ligger i en säng precis vid ett fönster. Solen lyser in och bländar mig så jag ser inget. Jag hör en röst som säger att han hade hittat mig i diket vid vägkanten, ett par mil bort från där de lämnade mig. Han hade tagit med mig hem och jag har sovit i ett dygn. Nu har jag vant mig vid solens strålar och jag ser vem det är som står vid sängkanten. Han är en bekantskap från nutiden. Han ler mot mig och mumlar något men jag kan inte höra vad han säger. Något om att han är glad att han fann mig eller dylikt.

_Hybrism

01:32 - lör

2009-09-06T01:32:00.007+02:00

Klockan är egentligen alldeles för sent för att jag ska vara vaken med tanke på att jag ska jobba imorgon men jag vill inte gå och lägga mig riktigt än.

Idag har jag verkligen inte gjort någonting. Det har varit så himla skönt. Jag har inte ens känt mig lika rastlös som jag brukar göra när jag inte är sysselsatt med något av värde. Jag har suttit på exakt samma plats exakt hela dagen med exakt samma spel.

Nu ska jag drömma något spännande och fantasifullt som jag sedan ska skriva om imorgon.

_Hybrism

18:30 - fre

2009-09-04T18:30:00.001+02:00

Det är svårt att skriva när man inte har så mycket att skriva om för tillfället. Men vad fan, jag kan skriva om nattens dröm. Jag har alltid så spännande drömmar.

Jag och hela familjen, Emilias mamma, Sofhia och mina kusiner ska på nobelmiddagen. Fast det är inte den riktiga nobelmiddagen för den är privat och endast för oss och några familjer till. Jag får panik, för jag har fem klänningar att välja mellan och ingen känns riktigt rätt. Klädpanik alltså. Alla klänningar var dock fantastiska och jag valde en som var i svart sammet. Sedan skyndar jag mig ut till taxin (limosinen?) och hoppar in.

Jag åker tillsammans med Emilias mamma och vi småpratar lite då jag plötsligt upptäcker att jag har glömt att ta på mig skor. Jag påperkar detta för mig färdkamrat och får en liten utskällning av henne. Men vilken tur att jag har ett par extra skor med mig då säger hon, annars hade du skämt ut oss allihop. Jag får låna hennes skor som är svarta och gräsligt fula med osthål över allt.

Vi går in i den vackra byggnaden och jag får syn på en massa fat med choklad och hugger genast in. Jag kan inte sluta äta och trycker i mig mängder av olika chokladpraliner tills jag inser vad jag håller på med och hejdar mig. Jag går in till köket och tar ett glas champange istället och hänger lite med mina kusiner.

Sedan är det dags för resten av gästerna att komma in och vi som redan har anlänt ställer oss på en rad och väntar på våran tur att presentera oss. Jag står bredvid en man jag inte alls är bekant med och min lillasyster står framför mig. Hon är 7 år gammal och jag står och håller i hennes axlar. De första går förbi och vi skakar hand och ler och utbyter diverse artighetsfraser. En ung man kommer in i rummet och jag tappar andan. Vad vacker han var! Han ser sig runt och han dröjer kvar med blicken mot mig och ler hastigt medan han går fram till mannen två steg åt vänter om mig. Han skämtar lite, säger att jo jag tror att vi har träffats förr och nä jag är så dålig på namn! Sedan går han vidare till mannen bredvid mig och säger hej är det här dina döttrar? Mannen skakar på huvudet och jag sträcker fram min hand mot den vackra pojken och presenterar mig och säger att det var trevligt att träffas. Han säger detsamma och kysser min hand och sedan går han vidare på hälsningsrundan.

Jag går och sätter mig i salongen med mitt andra glas champange och sitter och umgås med mina kusiner och en massa okända män och gubbar då han kommer in i rummet och sätter sig snett bakom mig. Vi sneglar på varandra men vi pratar inte särskilt mycket. Sofhia kommer förbi och vi bestämmer oss för att det är dags att gå ut och röka. När vi väl står där ute kommer den vackra unga mannen ner och ser arg ut, han är påväg till tunnelbanan då han får syn på mig och kommer fram. Han säger att det var väldigt elakt av mig att bara gå sådär och sen undrade han varför jag inte hade bett om hans nummer. Jag svarar lite skämtsamt att det är han som borde be om numret, som en riktig gentleman. Han ser arg ut och svarar att nej, jag har inte förtjänat hans nummer men han såg i min blick att jag ville ha det. Så om jag verkligen vill få kontakt med honom igen så ska jag leta upp honom och be om hans nummer. Han ger mig en lapp med en adress eller ett namn på och sedan kysser han min hand igen och går därifrån.

Sen vaknar jag.

_Hybrism

11:40 - fre

2009-09-04T11:39:00.002+02:00

Jag har just skaffat mig en ny blogg för hundrasjuttioelfte gången. Och nu ska jag gå ut och röka.

_Hybrism